Sidor

Monday, May 3, 2010

Det som verkligen betyder något

Igår skulle jag ha lite bibelundervisning för en grupp förebedjare/själavårdare som ska medverka på vårt församlingsläger. Frågade då min man om han hade några idéer om vad jag skulle ta upp. Han har just medverkat på en kurs i kriskommunikation och jag fick göra en sak som de gjort där.

Jag fick sex små lappar. På de tre första skulle jag skriva personer som betyder något för mig. Lätt! Maken och de två barnen. På de sista tre skulle jag skriva saker som betyder något för mig. Svårt... Satt och funderade på datorn som jag ju använder en hel del, men skrev till slut sådant som får mig att må bra: trädgården, bibeln och pysselhyllan.

Sedan skulle jag blunda medan han blandade lapparna och tog bort tre av dem. När jag fick titta sa han att vi drabbats av en översvämning som förstört mycket, och av de ursprungliga sex hade jag bara tre av sakerna kvar. De andra var för alltid borta.

Den första lappen jag öppnade var trädgården. Jag skrattade till lite, då kändes osannolikt att en översvämning skulle skona just trädgården... När jag öppnade den andra lappen jag fått behålla så läste jag makens namn. Och nu började det gå upp för mig - jag har två barn, men bara en lapp kvar... När jag öppnade lappen så stod sonens namn där. Dotterns var borta!

Jag blev så otroligt ledsen! Hörde maken fråga vad min första tanke var, men tyckte att det var väl rätt uppenbart! Jag grät och grät och grät. Just att hennes namn var borta kom alldeles för nära verkligheten. När hon var nyfödd hade hon hjärnblödning, förmodligen medfödd, och det finns inget man kan göra på så små barn än att vänta och hoppas. Vuxna kan opereras för att stoppa blödningar och ta bort koagulerat blod. På vår lilla bebis kunde man inte göra det. I flera dagar gick vi och var rädda att vi inte skulle få behålla henne. Hon hade kramper, och i värsta fall kunde det koagulerade blodet täppa till vätskegångar i hjärnan så att man skulle få sätta in dränage (slangar som tappar ur vätskan), vilket kunde vara livshotande. Jag minns så väl hur jag tänkte på hur jag skulle förklara för sonen att hans lillasyster dött.

Dottern under sjukhusvistelsen.

Allt detta bubblade upp. Och jag blev arg på maken för att han utsatte mig för detta. Det gjorde ju så ont! Och jag blev arg på mig själv, för att jag någonsin tyckt att någon sak i världen skulle vara viktig för mig. Alla mina saker går ju att ersätta, de är inte viktiga. I efterhand sa jag till honom att jag ändå var tacksam över de insikter jag fick genom den här övningen, även om det var en hemsk upplevelse.

De hade gjort denna övning för att få en känsla för hur det är för en människa i kris, som kanske upplevt just detta. Ta bara tsunamin... Nu kom det väldigt nära för min del, men det är en väldigt känslosam övning. Och det kan ge en insikt i att man kan reagera väldigt "konstigt" i en krissituation. När maken gjorde övningen hade han fått behålla barnens teckningar, men inget av barnen... Och det hade gett honom någon sorts absurd glädje över att han åtminstone fick behålla det minnet av dem...

Detta är otäcka tankar som vi helst slår ifrån oss, men för många är det den verklighet de lever i. Och man kan reagera på många olika sätt. Det är viktigt att ha den insikten och förståelsen med sig när man möter människor i kris. Oavsett vilken sorts kris det är.

Detta var en hypotetisk övning, och mig fick maken trösta i en kvart.

1 comment:

  1. Nu kom tårarna.Jag förtsår mer än väl att du blev ledsen!
    Livet är skört och vi tänker inet så mycket på vad som är viktigt för oss:(((

    ReplyDelete