Sidor

Friday, October 29, 2010

Livets stormar

I morse när jag vaknade hade jag så ont, så ont. Blev lite ledsen, som jag alltid blir när jag får ont igen efter att ha mått ganska bra ett tag. Ibland får jag ont för att jag ansträngt kroppen, ibland får jag ont utan synlig anledning. Säger inte detta för att någon ska tycka synd om mig, för det vill jag inte. Jag har ett bra liv. Men jag kom att tänka på något när jag låg där.


Jag låg kvar i sängen ett tag, det brukar lätta lite efter någon timme. Jag låg och tittade ut genom fönstret, på träden och molnen. Det var tjocka, mörka moln på hela himlen. Precis sånt väder som får min kropp att värka. Men så plötsligt syntes blå himmel igenom en liten glugg, och solen sken igenom. Och det mörka molnet fick en kant av guld. Så vackert!

Jag tänkte på mulet höstväder som får många att längta efter sol och värme. Jag tänkte på det det där som många säger - att vi behöver ha det svårt ibland för att uppskatta det som är bra i livet. Vet inte säkert om det verkligen är så.

Kom att tänka på årstider och väder som växlar. Då slog det mig. Se på växterna ute. De behöver sol och värme, javisst. Men de behöver även regn, det vet vi ju. Utan vatten torkar de ut och slutar växa. De krymper ihop. Pulvriseras till slut. Men den kalla vinden kan de väl inte behöva? Måste det storma och blåsa så? Jo, faktiskt.

På våren sätter jag frön inne i mitt kök. Jag vattnar och ställer krukorna ljust. Det växer. De små groddarna söker sig mot solen och ljuset. De blir allt längre. Men de blir inte stadiga alls. Om jag inte hjälper dem så bryts de lätt. Viker sig under sin egen tyngd. Knäcks av minsta stöt eller vindpust. Varför? För de är inte vana vid motstånd. De har aldrig känt någon vind som skakat om dem.

Jag sådde solrosor direkt i mitt land i våras. Det fanns en tydlig skillnad mellan den solros som började spira där, och de som redan hunnit en bit i köksfönstret. De där inne var långa och smala. Jag fick stötta dem med pinnar. Den som växte ute behövde ingen pinne till stöd. Redan från början var den stadig, med tjock stjälk. Det är den fortfarande. Den har haft över tjugo tunga blommor, och det har blåst starka vindar på den. Men den kan stå stadigt, för redan som liten vande den sig vid vinden. Blåsten fick den att utveckla en stadga som gör att den står pall även för de värsta höststormarna. Hur det gick för dem i fönstret? Vissa gick av, trots att vi försökte få stammen grov genom att blåsa och skaka på dem. Några blev stora, planterades ut och blommade, men de behövde fortfarande stöttning.

Kanske är det så med oss människor också. Att vi behöver utsättas med regn och blåst. För att växa och utvecklas. För att komma till den tidpunkt då vi får slå ut i blom. För att vi ska kunna stå kvar, trots att det stormar omkring oss. Att vi helt enkelt styrks av motgångar.

Självklart behöver även vi solen. En växt som inte får sol, utan bara regn och blåst, kan mycket väl gå under. Den kan ruttna bort. Precis som vi människor inte kan stå ut med bara elände. Vi ruttnar, vi bryts, vi förbittras. Men en blandning av sol och skugga, regn och blåst, det är nog faktiskt vad vi behöver. För att må bra i ett längre perspektiv än bara här och nu.
Min solros har åldrats med värdighet. Den står fortfarande upp. Små fåglar kommer och äter av fröna som utvecklats i de nu vissna blommorna. Må jag också bli som den solrosen. Må vinden ge mig stabilitet, så att jag inte knäcks av stormarna som kommer i mitt liv. Må regnet ge mig styrka att växa, och den näring jag behöver för att bli en bättre människa. Må solen värma mig och få mig att spricka ut i blom, tacksam över värmen. Må mitt liv få en lyckad blandning, så att jag blir allt det jag kan bli, och sedan kan åldras med stolthet över vad jag varit, och har något att ge vidare till andra.
Bara en tanke, en dag som gjorde ont.

2 comments:

  1. Vilken visdom du delar med dig av!
    Jag kom att tänka på en sång:
    Må din väg gå dig till mötes
    och må vinden vara din vän
    och må solen värma din kind
    och må regnet vattna själens jord.
    Och tills vi ses igen,
    må Gud hålla,
    hålla dig i sin hand.
    Det önskar jag dig!
    Kram, Maria

    ReplyDelete
  2. Vilka fina tankar du har tänkt!

    ReplyDelete